Två år

Märkligt hur man (jag) kan stålsätta sig (mig). På något vis så har jag klarat av den här årsdagen… också. Eller årstiden kanske är ett bättre ord för det sitter i flera dagar.
Två år med sorg och smärta – den kommer inte att bli mindre med åren heller tror jag. Har inte gråtit lika mycket i år som förra året. Kan tårar ta slut? Nej knappast men kanske orkar jag inte gå in i sorgen så hårt. Lite sorg hela tiden men inte mer än att jag klarar av det utan tårar och förtvivlan.
Tänker lite klart på just det och konstaterar att det är helt knas – att inte gråta i bottenlös förtvivlan hela tiden när mitt barn inte finns mer.
Livet vill leva å gör vad det måste för att klara det.
Jag är ju i grunden en positiv människa (som tur är) och försöker fokusera på bra saker för att orka leva. Det går sådär…


För övrigt har vi slarvat bort vår kamera – den kommer väl fram om vi städar eller nåt. Så ni får hålla till godo med en gammal bild och det gör ni väl så gärna…

En vinterdag på havet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s