Var är han nu? Jag är ju kvar här…

Ett älskat barn, så full med liv. Ett hjärta som slår, blod som cirkulerar, lungor som andas, en hjärna som tänker och fungerar. En mun som pratar och skrattar. Ögon som ser, registrerar och möter min blick. Ben som går, springer och skuttar fram. Armar som kramas.
Var är detta barn? Hur kan detta bara försvinna – inte finnas mer? Hjärtat som inte längre slår…
Längtar så tillbaka. Tårarna rinner, aldrig att de tar slut. Älskade barn som så gärna ville leva. Ville i sin själ allt väl och gott till alla. Varför skulle det starka hjärtat sluta slå?
Aldrig att det finns ett bra svar på det.
J-a cancer!


Sorgen och saknad och samtidigt mitt liv som är kvar här. Så knasigt det är, hur göra med det? Skall man känna efter; typ gå in i sig själv och ta reda på det och sen ”vara sann mot sig själv”? Jag är rädd att det inte blir något svar alls. Där är ganska tomt. Alternativ två är att bara åka med, låta ödet styra. Det kan väl vara ok men ibland ställs man inför val ändå och att inte välja är också ett val.
Nu blir jag snart flummig – det är svårt att sätta ord på tankarna som irrar runt.
Känner mig trots allt lite stark och det är ju faktiskt inte så betungande som det låter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s