Moll

Idag ”strålar” det inte om mig just.
Lilla gumman har feber och det händer inte mycket.
Det lilla jag försöker röstas ner och jag vill bara att dagen skall ta slut…
Läste GP idag om Anna-Stinas kamp mot sin sjukdom och hur hon tillslut fick göra änglarna sällskap. Har så lätt att vara medkännande och tårarna rinner. Tänker på Jakobs kamp och alla dagar vi tillbringat på sjukhus. Inte var det så roliga dagar men de var bra mycket bättre än de som vi har nu.

Livet måste levas live

Jovisst, kan ju få ångest för mindre; lev livet, du har bara ett.
Det snurrar på fort, måndag morgon och så vips så är det fredag kväll.

Mår faktiskt ganska bra just nu. En vän sa här om dagen att det strålade om mig. I och för sig kom jag då nyss från ett härligt träningspass men stråla är att ta i. Tror jag skall be henne kolla synen.
Ett lyckligt liv får jag aldrig men lite småtrevligt i mellan åt kan det få lov att vara. 

Detta är Jakobs strålande sol…


Segling i helgen (igen). Denna gång är det lag SM för optimister. Heja ”Team Sigrid”!

På hugget idag

Jösses nu blev jag arg IGEN och så lång tid det tog innan det gick över… Det händer ju ofta nu!?

Var har mitt tålamod tagit vägen? Varför suger jag upp skit och låter det påverka mig? Varför kan jag inte va som förr…? å bara låta det rinna av…
För att förändring sker hela tiden, jag vet ju det men blir ändå förvånad ibland. Föresten jag vill inte vara som förr – jag var alldeles för snäll. Då kan man bli ”utnyttjad” om man inte ser upp. Det är tröttsamt att ”se upp” hela tiden.
Det är tröttande att vara arg också så nu går jag och sover en stund. Puss & kram!

Kompledig

En hel dag till mitt förfogande och till middag blir det:

En ”halv special” på Kodegrillen.

Denna vecka är det illa – det där med maten. Här om kvällen (23.50) stoppa jag i mig; tre prinskorvar, två chokladbollar och två knäckemackor med mycket smör. Ändå hade jag ätit ordentlig middag vid 16 tiden och kvällsmackor vid 21… Är hungrig och ”sugen” mest hela tiden.
Förra veckan var det tvärtom. Var inte hungrig eller sugen på någonting, åt bara lite, lite hela veckan. Det var rätt behagligt att slippa ”suget”.

Ja ja det jämnar väl ut sig.
Men jag undrar när och om min matlagnings inspiration kommer (tillbaka)? Hur skall det hända? Det känns just nu avlägset.


Åkte till graven och bytte ut lite blommor ikväll. Det kändes bra att lägga en stund där. Det var rofyllt och jag blev nöjd med resultatet. Var osäker på vad som skulle blir bra när jag gick runt i blomsteraffären så jag köpte lite mer än vad som krävdes. Det blir att plantera i några krukor här hemma också.

Nyfikna?

Jo, det gick ok för Markus. Han slutade på 7:e plats i Åmål. På regionrankingen kom han då på en 6:e placering totalt efter alla regionseglingar. De 10 första går till rikskval och där är han ju med nu!
Om ni vill kan ni titta på klubbens hemsida där de duktiga seglarna finns med på bild. www.stss.se klicka till vänster där det står ”Stss-are i topp på regionkvalet i Åmål” På bild två är Markus med i bakre raden.
Tyvärr blev det ingen buckla denna gång som i förra tävlingen men det måste det inte heller bli varje gång…

Natt

Seglingar i Åmål hela helgen för Markus. Roligt med denna utflykt för både honom och pappa. Hoppas det blåser bra så att han seglar snabbt. Lyckas han ok i detta sista regionskval så är han klar för nästa etapp; rikskval i mitten av oktober. Spännande.
Lilla gumman och jag roar oss på egen hand här hemma. Det går så bra så. Imorgon blir det Cirkus, mormor besök på söndag och så fotboll naturligtvis.
Sitter uppe ikväll/natt och lyssnar till musik. Ja verkligen lyssnar, det är gott. Det finns så otroligt mycket musik, musik och visor för alla sinnesstämningar. Det är hjälpsamt många gånger.

Skulle bara

En liten promenix bara, bakom fotbollsplanen – det skall finnas en stig där… lite variation från att gå på vägen.
Plötsligt står jag med mina FINA lågskor i en våtmark. Vatten halvvägs till knäna, lika långt framåt som tillbaka. Då frågar man sig; hur hamnade jag här, jag är inte klok, det kommer att sluta med att jag ramlar pladask!
Det gjorde jag som väl var inte, puh. Skorna kom med upp också som väl var. Nu har de åkt en vända i tvättmaskinen.
På väg ut till torra vägen sprang jag på ett litet guldställe:

Var då tvungen att fortsätta att leta lite till så vi kunde få var sin macka iaf. Mycket barr i de blöta skorna blev det. Stövlar får det bli nästa gång. Det går inte att vara spontat med skogspromenader har jag lärt mig ikväll

Var är han nu? Jag är ju kvar här…

Ett älskat barn, så full med liv. Ett hjärta som slår, blod som cirkulerar, lungor som andas, en hjärna som tänker och fungerar. En mun som pratar och skrattar. Ögon som ser, registrerar och möter min blick. Ben som går, springer och skuttar fram. Armar som kramas.
Var är detta barn? Hur kan detta bara försvinna – inte finnas mer? Hjärtat som inte längre slår…
Längtar så tillbaka. Tårarna rinner, aldrig att de tar slut. Älskade barn som så gärna ville leva. Ville i sin själ allt väl och gott till alla. Varför skulle det starka hjärtat sluta slå?
Aldrig att det finns ett bra svar på det.
J-a cancer!


Sorgen och saknad och samtidigt mitt liv som är kvar här. Så knasigt det är, hur göra med det? Skall man känna efter; typ gå in i sig själv och ta reda på det och sen ”vara sann mot sig själv”? Jag är rädd att det inte blir något svar alls. Där är ganska tomt. Alternativ två är att bara åka med, låta ödet styra. Det kan väl vara ok men ibland ställs man inför val ändå och att inte välja är också ett val.
Nu blir jag snart flummig – det är svårt att sätta ord på tankarna som irrar runt.
Känner mig trots allt lite stark och det är ju faktiskt inte så betungande som det låter.

Så bra om att vara stark

Att vara stark är inte,
att aldrig falla,
att alltid veta,
att alltid kunna.

Att vara stark är inte,
att alltid orka skratta,
att hoppa högst,
eller vilja mest.

Att vara stark är inte,
att lyfta tyngst,
att komma längst,
eller att alltid lyckas.

Att vara stark är,
att se livet som det är.
Att acceptera dess kraft,
och ta del av den.
Att falla till botten,
slå sig hårt,
och alltid komma igen.

Att vara stark är,
att våga hoppas,
när ens tro är som svagast.

Att vara stark är,
att se ett ljus i mörkret,
och alltid kämpa,
för att nå dit.

Helt annat

Förälder till tonåring med moped, så annorlunda det kan bli på bara några veckor…
Ett helt annat ”barn”, helt andra förutsättningar, helt annan oro, helt annat frihet, helt annan ekonomi etc listan blir lång och jag  förvånad HELA tiden.

Så ikväll ska jag röja i köket, baka kaka till fotbollskiosken imorgon och titta på landskampen i fotboll SEN hoppas jag att mopedisten är hemma!
Men jag är en lugn och trygg mamma egentligen – här om dagen åkte han hemifrån 7.30 och vi hörde inget på hela dagen först vid 21.30 tiden på kvällen så började vi hoppas på att han snart skulle komma – det var väl bra?