Hela familjen men vi är en för lite

Visst, timmen är sen och jag är trött men jag tar några minuter här för att lugna ner mig och reda ut tanketrådarna. Allt hamnar inte på pränt men även det osagda eller i detta fall oskrivna blir behandlat och sorterat.
Någon stor ordningsman är jag inte men det får duga som det är.

Har varit på segelklubben i kväll hela familjen. Det var en ”gemensamhetsafton” med de yngre grupperna och de större barnen. Staffett race med barn och vuxna. Kul att titta på och vara med på. (En stackars mamma gick i plurret när optimisten välte) Gemenskap på bryggan med lite nya kändisar. Kändes bra. Pratade med en mamma om våra barn och då kom ju Jakob med på ett hörn också. Helt naturligt och så rätt.

Johanna lekte på bryggan med andra barn men blev nog lite ”urblåst” i huvudet – hon hade ont i örat när vi åkte hem. Somnade med hjälp av en Ipren. Hoppas det inte blir mer ont!

Igår kväll var vi hela familjen på Solrosens 10-års jubeleum. Vilken fest det var. Vi stannade tiden ut…
Många ”gamla” kändisar att språka med, minnen att tänka tillbaka på och kort att titta på. Solrosen var ju absolut en stor del av alla våra barns liv när det var yngre och så även Jakobs. Härligt har de haft det där.
Känt folk vet ju vad som hänt… kan ju kännas bra att alla vet… en del frågar hur det är… det finns inget bra svar… andra säger ingenting… men en blick kan säga mycket ändå…
så få ändå som pratar OM Jakob… varför då?… rädda?.. Det är ju inte så att vi blir påminda! Vi får väl fortsätta själva då att prata om Jakob… Det är ju ett sätt att ha honom kvar…

3 reaktioner till “Hela familjen men vi är en för lite”

  1. Hej!
    Det är så mycket jag vill säga när jag träffar er, men ändå får jag inte fram något alls. Tala om att jag tänker på er nästan varje dag och undrar hur ni har det, hur ni orkar.
    Upptäckte din blogg för nån vecka sen.
    Det är svårt att prata om Jakob, är rädd att börja gråta framför er, känner på nått sätt er sorg är ju så oändligt mycket större än min, men när jag tänker efter så skulle det väl bli delad sorg. Tänker mycket på Jakob som femåring eftersom det var då jag kände honom bäst, hur vi spelade fotboll tillsammans på gården. Han fick vila lite då och då, halvlåg på stenmuren och jag försökte peppa honom att orka spela mer. Då innan vi visste vad det var. Denna underbara kille.
    Varm kram från Rebecka.

    Gilla

    1. Tack för rar kommentar. Ja det är som du skriver delad sorg är bättre, (precis som delad glädje.)
      Jag kunde i tisdags inte hålla tårarna borta när barnen och alla sjöng Den blomstertid som kommer… jag flydde in i huset… /Eva

      Gilla

  2. jag har nu läst din blogg och beklagar så att ni inte fick ha er fina son kvar här på jorden
    jag var inne på länken till jacobs sida verkligen jättefin och många vackra kort

    mina ord känns så futtiga men jag vill i allafall säna dig en bamse kram

    mvh malin

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s