Så skönt med denna grupp; ”Amanda gruppen” där alla känner mig som Jakobs mamma.
Jag kan om jag vill prata hur mycket jag vill om honom, ingen känner sig besvärad.
Jag kan om jag vill bara sitta tyst, ingen tycker det är konstigt.
Jag kan om jag vill låta tårarna rinna, alla tycker det är helt naturligt.
Jag kan om jag vill nästa stund skratta, och alla andra gör det också.

Jag kan nästa dag gå ut i det så kallade livet och vara Markus och Johannas mamma.