Men alltid sorg

Ett år sen vi var i kyrkan å grät. Ett år sen vi stod i regnet och såg kistan sänkas i jorden. Overkligt.
Efteråt känndes det konstigt nog som en ok dag. Kanske för att vi var så många som delade sorgen. Blir den lättare att bära då?
Kanske för att det blev så tydligt att Jakob gått hem till Gud och att vi också skall dit en dag.
Aldrig har tvivlen varit större men samtidigt har tron stärkts. Det måste ju vara så att vi ses igen!  Tvivlens stund är förtvivlad gråt, det river och skär. Trons stund är lugn och förväntan. Sorgen är där alla stunder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s