Jag är inte ärlig mot sig själv längre, det går inte. Tillåter mig inte att känna efter. Gentemot andra är jag däremot mycket ärligare än förut. Brutalt ärlig ibland, måste jag erkänna. Jag orkar helt enkelt inte vara len och snäll alla gånger. Raka rör, pang på, inget konstlat. Men för egen del så är det oärlighet som gäller. Så mycket är fasad. Alla aktiviteter och ljud som förhindrar den äkta känslan. Visst den äkta känslan kommer ibland men det gör ont och det är så lätt att fixa ett brus som stänger ute.
”Fixa ett brus” låter som något annat… Nej det är inget drogande jag ägnar mig åt. Viss likhet kanske finns men det sker helt nyktert – jag lovar!

Städade en dator igår och hittade en fem år gammal filmsnutt med ”the Nilsson family”. Så skoj! Vi har ju inte jättemånga ”familje filmer” så det var så bra. Tack käre bror för filmandet och för att du stoppat in filmen i vår burk. Alla barnen var med bra i filmen.

Fem år är ju ingen lång tid i ett vuxet perspektiv, men barnen förändras mycket. De goa barnen för fem år sen, den tiden är borta. Hela tiden ”små dödar” och ”nya liv”. Det sker så obemärkt. Våra liv förändras ständigt och det går inte att återskapa det som varit. Det är ”dött” men för de flesta blir det ”nya liv” varje dag… så det är ok.

Men.

Jag vill ha Jakob här. Varför fick inte Jakob mer liv? Han ville det, vi ville det, livet ville det. Olyckan kom.

För det är jag arg, förbannad, ledsen, upprörd, förtvivlad och mycket mer.

Det är så mysigt när någon av Jakobs katter hoppar upp i sängen till mig på morgonen. De är så goa.
Jakob uppskattade sina katter. Tyckte om när de trivdes hos honom. La stor vikt vid att, speciellt Lasse, skulle trivas i hans nya rum. Det gjorde han och gör fortfarande. Om han inte går dit och lägger sig går han till Markus eller min säng.
Johanna har gamla Hebbe-katten som trogen kamrat i sitt rum. Han är ensam katt där…
Ja, ja vi får se hur det blir när katterna kommer in med fästingar. De är inte riktigt lika mysiga då.

Ett par dagar i sjuksängen och tankarna vandrar åt alla håll och kanter. Fick det goda rådet att vänta ett år innan stora beslut tas. Nu har det gått ett år, kanske är det dax för förändring. Varför inte? Vad kan hända – jag fattar fel beslut och ångrar mig eller – jag fattar rätt beslut och något bra kommer ur det. Det är svårt att veta. Bekvämast är kanske att inte göra stor förändring och allt förblir… Fast jag är inte samma männinska som tidigare så allt kan inte förbli som förr. Fixar inte det. Vi får se hur det blir.

Ställde frågan, som ständigt finns innom mig, högt för mig själv när jag gick till brevlådan ute i vårsolen. -Varför lever jag och inte mitt barn? Tänk vilken knasig fråga och det finns fler i denna värld som ställer sig samma fråga. Stackars oss. Och stackars alla barn som inte fick leva.

Saknar, saknar, saknar! Så svårt att göra något. Det blir liksom stopp, det måste bli panik innan det händer något. Förbereda något? Nej det går inte. Det som händer, händer när det händer.
Lat? Ja, i andra glasögon.
Då var vi där med prioriteringar ingen – just nu har jag inte lust att tänka på det. Strunt samma.
Lev livet så gott det går i alla stunder. Alla stunder… Det går inte jättebra.

Var på havet igår, en liten längtan till sommaren spirade fram. Tände marschall vid graven. Tittade på melodifestivalen, det var ett av favoritprogrammen. Han borde vara med! Saknar, saknar alltid.

Ett stort glas vin, en klunk av lycka, som Broberg sjunger.  En klunk, en dröm, ett minne, en kort kort stund.

Mår bra idag men det går nog snart över… I morgon hade vi velat fira en 12-års dag här i huset. Kalas bekymmer, tårta och presenter. Ställa klockan, upp och sjunga, Ja må han leva många lyckliga år… Så orättvist kort livet blev, 10 år, 11 månader och 12 dagar

Vi fyller morgondagen med aktivitet så blir den kanske hanterbar ändå.

Ett år sen vi var i kyrkan å grät. Ett år sen vi stod i regnet och såg kistan sänkas i jorden. Overkligt.
Efteråt känndes det konstigt nog som en ok dag. Kanske för att vi var så många som delade sorgen. Blir den lättare att bära då?
Kanske för att det blev så tydligt att Jakob gått hem till Gud och att vi också skall dit en dag.
Aldrig har tvivlen varit större men samtidigt har tron stärkts. Det måste ju vara så att vi ses igen!  Tvivlens stund är förtvivlad gråt, det river och skär. Trons stund är lugn och förväntan. Sorgen är där alla stunder.