Lång dag, lång vecka

Jisses vilken lång dag det blev idag. Upp tidigt (sommartid…) trött barn och trött själv. Jobba, jobba, som tur var inte så stora prövningar idag utan det var sånt jag kunde. På föreläsning ikväll med mina rara kollegor. Många skratt och en hel del insikter fick vi med oss. Föreläsarna för kvällen var Lennart Lindén och Morgan Alling.
Men, men denna måndag är bara början på veckan som är mastig…

Varsågod och hugg i!

Jag tar en sak i taget och jobba mig sakta framåt.

Nu skall jag försöka hitta ett sovtåg och hoppa på det, är inte alls trött nu men måste snart sova, skall ju upp extra tidigt imorgon och laga tand

Inte helt ärlig

Jag är inte ärlig mot sig själv längre, det går inte. Tillåter mig inte att känna efter. Gentemot andra är jag däremot mycket ärligare än förut. Brutalt ärlig ibland, måste jag erkänna. Jag orkar helt enkelt inte vara len och snäll alla gånger. Raka rör, pang på, inget konstlat. Men för egen del så är det oärlighet som gäller. Så mycket är fasad. Alla aktiviteter och ljud som förhindrar den äkta känslan. Visst den äkta känslan kommer ibland men det gör ont och det är så lätt att fixa ett brus som stänger ute.
”Fixa ett brus” låter som något annat… 🙂 Nej det är inget drogande jag ägnar mig åt. Viss likhet kanske finns men det sker helt nyktert – jag lovar!

En filmsnutt

Städade en dator igår och hittade en fem år gammal filmsnutt med ”the Nilsson family”. Så skoj! Vi har ju inte jättemånga ”familje filmer” så det var så bra. Tack käre bror för filmandet och för att du stoppat in filmen i vår burk. Alla barnen var med bra i filmen.

Fem år är ju ingen lång tid i ett vuxet perspektiv, men barnen förändras mycket. De goa barnen för fem år sen, den tiden är borta. Hela tiden ”små dödar” och ”nya liv”. Det sker så obemärkt. Våra liv förändras ständigt och det går inte att återskapa det som varit. Det är ”dött” men för de flesta blir det ”nya liv” varje dag… så det är ok.

Men.

Jag vill ha Jakob här. Varför fick inte Jakob mer liv? Han ville det, vi ville det, livet ville det. Olyckan kom.

För det är jag arg, förbannad, ledsen, upprörd, förtvivlad och mycket mer.

Lever idag

En lagom dag idag. En dag med lite koll; på banan för ett ögonblick. 


Solen skiner, är det vårkänslor? Ja, kanske lite men inte bara. Var inte under press idag på något sätt. Tog det dessutom medvetet lugnt; tänkte sakta. Det får bli min läxa för imorgon också


Efter stor ”sorgdipp” kanar vågen upp igen, det gör säkert sitt också. Vågen går ner snart igen, det vet jag, men kanske inte så avgrundsdjupt.


Hebbekatten kom hem  i kväll efter några dagars promenerande. Lilla J krävde nya sängkläder när hon hittade vårens första fästing i sängen. Den var inte liten… Usch! Så nog är våren här.

Katt kamrat

Det är så mysigt när någon av Jakobs katter hoppar upp i sängen till mig på morgonen. De är så goa.
Jakob uppskattade sina katter. Tyckte om när de trivdes hos honom. La stor vikt vid att, speciellt Lasse, skulle trivas i hans nya rum. Det gjorde han och gör fortfarande. Om han inte går dit och lägger sig går han till Markus eller min säng.
Johanna har gamla Hebbe-katten som trogen kamrat i sitt rum. Han är ensam katt där…
Ja, ja vi får se hur det blir när katterna kommer in med fästingar. De är inte riktigt lika mysiga då.

Bön

Ljuset kommer tillbaka.
Varje år är vi med om samma under.
Från mörker till ljus.
Gud, låt ditt ljus lysa upp mitt inre,
så jag ser hur jag vill leva,
så jag förstår vart jag är på väg.

Annika Borg

Fråga

Ett par dagar i sjuksängen och tankarna vandrar åt alla håll och kanter. Fick det goda rådet att vänta ett år innan stora beslut tas. Nu har det gått ett år, kanske är det dax för förändring. Varför inte? Vad kan hända – jag fattar fel beslut och ångrar mig eller – jag fattar rätt beslut och något bra kommer ur det. Det är svårt att veta. Bekvämast är kanske att inte göra stor förändring och allt förblir… Fast jag är inte samma männinska som tidigare så allt kan inte förbli som förr. Fixar inte det. Vi får se hur det blir.


Ställde frågan, som ständigt finns innom mig, högt för mig själv när jag gick till brevlådan ute i vårsolen. -Varför lever jag och inte mitt barn? Tänk vilken knasig fråga och det finns fler i denna värld som ställer sig samma fråga. Stackars oss. Och stackars alla barn som inte fick leva.